Mormor till utexaminerad från Narconon
Sandy W.
Min sondotter var ett så sorglöst barn. Hon var full av liv och mycket populär. Vi började märka en förändring hos henne – det verkade som om hon alltid var trött. Hon ville inte riktigt delta i vad familjen ville göra, vilket är typiskt för tonåringar. Men tröttheten kunde jag bara inte förstå. Jag nämnde det t.o.m. för hennes mor: ”Varför är hon så trött? Jag är en gammal tant och jag är inte så trött.” Jag begrep det helt enkelt inte.
Hon började ta heroin. Och efter ett tag kom hennes mor underfund med det. Hon tog henne till doktorn, och doktorn ordinerade någonting för att försöka hjälpa henne igenom det, för att komma över heroinet. Och en morgon – ja, det var faktiskt morgonen därpå. Hon trodde det skulle gå snabbare och bättre om hon injicerade det istället för att ta det oralt, som meningen var. Det vållade nästan hennes död.
Jag kom med en gång. Vi var på telefonen och datorn hela dagen för att försöka hitta ett ställe som kunde hjälpa henne. Och ett av de ställen vi ringde till var Narconon.
Det var inledningen till en helt otrolig framgångssaga.
Min sondotter blev en helt annan människa än den hon var då hon kom till Narconon. Man kände verkligen att hon ville hjälpa alla. Det gjorde så mycket för henne.
Det är en otrolig glädje. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Man älskar ju sina barnbarn, men när de har gått igenom någonting sådant och har nått den absoluta botten, och sedan lyckas ta sig upp igen – hon är underbar. Hon är helt underbar.
