Mor till utexaminerad från Narconon
Donna R.
Det var en överraskning när jag först fick veta det, för man fostrar ju sina barn till att sköta sig. Hon gick i en katolsk skola, hade goda vänner, gick i kyrkan. Hon studerade vid Loyola [college] under sitt första år i college och hon ville skaffa en egen lägenhet.
Men vid jul strulade hon till det rejält. Hon kom inte hem till julafton, utan var hos sin pojkvän. På juldagen valsade hon in och ut och var hemma i tio minuter. Jag undrade: ”Vad har hänt med min dotter? Så där gör vi inte i vår familj.”
Till slut, omkring ett år senare, såg jag hennes armar. Jag bröt samman, grät och bönade. ”Nej, mamma, jag ska sluta. Jag ska inte göra detta mer. Det är bara en fas.”
Jag bara föll på knä och grät. ”Vad har du gjort mot dig själv?” Att hon hade gjort något sådant var ofattbart.
Det var mycket jag inte förstod. Jag förstod inte humörsvängningarna. Jag förstod inte fulheten.
Jag stod helt enkelt inte ut. Så jag sade: ”Vi måste hitta ett ställe dit hon kan åka.”
Vi gick in på Internet och fann en massa avgiftsfria nummer, men de ledde nästan ingenvart. Jag kom – ett av dem ledde mig faktiskt till ett Narconon.
De accepterade henne och hon gav sig av. Och jag bara grät och grät.
Men alla här var så öppna. Jag kunde kontakta Annie dygnet runt. Annie var vår vägledare och jag fick ringa henne när som helst på dygnet.
Nu, efter att min dotter har gjort klart Narconon-programmet, kan jag le igen.
Skillnaden hos henne är så stor att jag häpnar varenda gång jag ser henne. Hon är tillbaka. Hon är tillbaka, bättre än hon var förut. Och det är två år sedan nu. Det är rena miraklet.
